Östlundh

Nu när jag får pengar, eller ja, NÄR jag får pengar så ska jag börja göra reklam för min blogg. Hittat en sida som trycker tröjor och sådant så jag ska fixa t-shirts och någon luvtröja med min blogg adress på :)

Ni får jätte gärna komma med förslag och ideér på hur jag kan förbättra utseende och dyl innan jag beställer :)

Jag får höra en massa saker från en massa olika håll, från en massa olika människor men alla säger en och samma sak. Jag känner mig så dragen bakom ljuset.

Jag vet inte vad det är med mig just nu. Jag har börjat ge upp mitt jobbsökande. Jag orkar inte söka jobb och aldrig få något jobbsvar. Jag har fått två svar av alla dom jobben jag har sökt. Men idag har jag i alla fall sökt några jobb, bl a som personlig assistent. Det jobbet tror jag kan vara väldigt givande och lärande. Vad jag hört från dom som jobbat som personlig assistent tycker i alla fall att det är ett roligt arbete. Så får se, skrev ett väldigt personligt brev som berättar vem jag är som person så jag hoppas att dom hör av sig och vill att jag kommer förbi.

Men får jag inget jobb snart ger jag upp. Jag orkar inte anstränga mig så hårt och försöka så mycket när min belöning för att jag anstränger mig så hårt aldrig kommer! Jag vet inte hur många företag jag har ringt upp och frågat, jag vet inte hur många det är som jag har gått till personligen och lämnat ett CV med ett personligt brev till. Men jag vet att det är över 20 jobb jag sökt bara via mejlen. Händer inget snart kommer jag bli ett soc-fall... (inget jag vill bli)

Jaha, då var ju min dag förgylld genom att spendera hela denna dag på ett sjukhus. Legat i ett eget rum och glott på tv i sex hela timmar, inte direkt det man önskar sig. Men jag var tvungen, blev kallad i måndags. Men vem tackar nej till äcklig sjukhus mat? Det var nog det äckligaste jag ätit, påminde lite väl mycket om skolmaten. Först var det fisk med någon räktopping eller dyl, andra var spaghetti och köttfärssås med den konstigaste pizzasalladen jag någonsin varit med om. Men i alla fall, det var skönt att det ibland kom in en sköterska och frågade om jag ville ha något, kollade mitt blodtryck och bla bla bla. Sedan kl kvart i åtta så kommer en sköterska in och frågar hur jag känner mig och om jag varit på toaletten idag och jag vet inte allt! Men sedan log hon mot mig och sa att nu får jag åka hem. Det var som om jag flög ur sängen och jag tror inte ens att mina skor satt på ordentligt när jag kom ut för det märktes direkt att det hade regnat idag.

Men händelsen idag, var inte så hemsk som jag trodde den skulle vara. Jag hade tänkt igenom det och allt var nog helt enkelt bara som det skulle vara.

Jag vill ha en bild på min näthinna
En bild på ett ansikte som aldrig fick chansen
som försvann utan ord
Blå ögon är allt jag vet
Blond eller mörk, vet ej

Jag vill ha en bild på min vägg
En bild av en människa som aldrig fick känna
gräsets ljuva strån smeka dennes fötter
I ett smittande skratt på gräsmattan
Ett skratt ingen får höra

Jag vill ha en doft etsad i min näsa
så att just det aldrig kan försvinna
Jag vill ha ett ljud som fastnat på repeat i mitt öra
så att jag alltid kan minnas
Jag vill ha en bild på min näthinna
av någon jag aldrig känt så att jag aldrig glömmer

Copyright © Sandra Östlundh

 

Jag har insett att jag blivit lite av en Jennifer Love Hewitt-nörd! I alla fall när det kommer till hennes serie Ghost Whisperer, har sett hela säsong ett och två. Ska snart börja på säsong tre så fort den blir ledig. Lite svårt att titta annars.

Jag tror dock aldrig jag har mått såhär illa någon gång i hela mitt liv! Jag kan inte äta utan att det kommer upp igen och jag blir bara smalare och smalare. Det känns inte rätt på något sätt, känns fel. Det är som om någon sitter och drar min magsäck uppför halsen. Aldrig varit med om att känna mig så förstoppad i halsen, den känns på något sätt svullen som om jag sakta kvävs. Men jag kan andas utan svårigheter.

Berättar jag hur illa jag mår, psykiskt som fysiskt, så ska du tydligen alltid vara värst eller så skiter du i det fullsändigt. Vad betydelsefull man känner sig i närheten av andra...

Det här inlägget är bara till mig. Ni får läsa, använder det här för att bara få bli av med lite känslor. Skrivandet har alltid varit mitt sätt att kunna slappna av, mitt sätt att kunna säga förlåt till min omgivning om jag hade varit vresig, eller ett sätt för att säga förlåt till mig själv för att jag hatade min kropp. Orden har alltid varit mina skyddsänglar, ibland kunde jag vrida och vända på dom till en mening som bara jag förstod så att ingen annan skulle fatta hur jag mådde. Jag ville aldrig att någon skulle se hur dåligt jag mådde visa dagar. Jag var en sådan expert på att klanka ner på mig själv, såg aldrig den jag var utan den jag borde vara. Jag hade många förhållanden, många dåliga och några få som var bra. Men alla slutade alltid likadant, jag var alltid den som blev dumpad. Jag fick aldrig chansen att vara den som slutade älska någon och lämnade den personen. Jag fick aldrig den chansen (förutom en gång). Men folk lämnar alltid någon av en anledning, dom skäms eller man är för ful etc. Ibland önskade jag bara att jag inte var den andra, att jag var den tjejen som fick någon att lämna sin flickvän. Att jag var speciell för någon.

Den chansen kom. Och gud! Vad många det var som älskade att se mig så lycklig igen, men många tyckte även inte om hur det blev sen. Många sa åt mig att lämna honom, han är inte bra för dig. Många vet att en dag gjorde jag det. Jag fick hjälp att åka hem till honom och hämta mina saker. Men jag gick tillbaka till honom, han var, ÄR, faktiskt den som ville förlova sig med mig. Datumet passar fortfarande i mitt hjärta som en länge försvunnen pusselbit. Så många gånger som ni fått stå vid min sida och se mig bli ännu mera trasig. Jag kommer nog aldrig kunna förstå hur ni måste ha känt när ni såg min själ splittras mot asfalten när jag mådde som sämst. Jag vet hur mycket ni försökte hjälpa mig, fixa mig med karlssons klister i hopp om att själen kommer hålla nästa gång som jag går sönder. All kärlek jag fick från er kan inte beskrivas med ord som finns i denna värld. Ord för äkta vänskap.

Men just en person får aldrig glömma hur mycket jag älskar henne, vad jag hoppas att hon ska läsa det här.
Forever & ever kommer det alltid att vara för oss!

Blev lite foto idag igen :)
På körsbär den här gången :)
Säg gärna vad ni tycker :)

Jag kommer få gå igenom det här ensam. Så som med allt annat. Ensamheten skriker mitt namn från det mörkaste hörnet i mitt rum. Jag kan inte hindra tårarna från att rulla ner av tyngdlagen. Jag ställer frågor som jag aldrig får några svar på. Att vara ensam har nog blivit det jag är bäst på, jag är bra på. Jag har i stort sett varit ensam hela mitt liv. Haft några få kompisar som faktiskt funnits där, som fått mig att må mindre dåligt som fått mig att känna det som att jag betyder faktiskt något. Jag skiter i hur mycket problem ni slängt på mig, jag har alltid älskat er ändå för att ni fått mig att känna mig älskad. Att vara älskad av vänner och av sin pojkvän är två helt skilda saker. Att vara älskad av äkta vänner är det bästa, man vet att dom kommer alltid att finnas där oavsett vad mina beslut är. Pojkvän... hm... det är något magiskt och underbart, tills han tröttnar och hittar en annan som är bättre.

Så är det alltid, det finns alltid någon bättre. Finns alltid någon med snyggare kropp, sötare ansikte. Det kommer alltid finnas någon som är snyggare och bättre. Men jag är faktiskt glad för det lilla jag har, jag är glad över att jag är lite små mullig, det är ju bara mer kärlek att ta på? Jag är glad att jag inte är "snyggast" för jag vill inte ha en massa killar efter mig när jag har ett förhållande jag är nöjd med!

Men det som har hänt med mig nu, med min kropp... det går jag igenom helt ensam. Oavsett hur många det är som stöttar mig, som finns där. Så kommer jag alltid att känna mig ensam för det kommer nog aldrig finnas någon som förstår hur jag känner, på riktigt...

Blev en liten fotorunda idag, fotade på baksidan av huset. Har riktigt snygga blommor där vid våran komposthög :)

Ska berätta lite vad som hände igår. Efter en konversation med min karl så blev det sen att sova, jag hade inte sovit något på hela natten pga smärtor i magregionen (fast längre ner). Vaknade vid ca 15.00 igen och gick ut med kameran en sväng, tog lite kort på äckliga larver som jag inte ens vet vad dom är för något och så försökte jag få en bra bild på en humla som satt på några rosa blommor vi har på baksidan. Lyckades få en ganska så snygg bild på en fluga i alla fall ;)
Efter det satt jag och kramade om toaletten en stund.

Aja, nu är det en ny dag, nya bekymmer! Hoppas att jag inte kramar om toaletten idag i alla fall, den var kall. Men lite mer foton hoppas jag på att jag kommer att ta idag. Jag tycker om att fota på sommaren, vintern är inte lika kul. Men önska mig och min söta lilla kompakta kamera lycka till :)

Ny header :)

Gjort själv som vanligt :)
Snart kommer det komma bakgrund också så bloggen är lite under konstruktion!

Så snart är allt nytt :)

Ännu en dag när maten inte stannar där den ska vara, ännu en dag med den här kvävande känslan i magen. Jag vet vad det är, jag vet vad det är som händer. Den här jävla värmen gör det inte direkt så mycket bättre, har blivit bannlyst till mitt rum för att ingen vill bli smittade av det jag har. Men det jag har är inte smittsamt, det är även inte dödligt. Min kropp visar att den hatar värmen, jag älskar sommaren men det är just den här veckan som jag och magen har tredje världskriget med varandra som det ska vara som varmast, i alla fall på mitt rum.

Ska åka iväg imorgon, få hjälp och stöd.

Men som varje sommar har mamma gjort det hon brukar, grävt upp larver från våran gräsmatta. Dom där larverna har död på gräsmattan. Så nu är i stort sett halva gräsmattan uppgrävd! :)
Och jag vet inga larver som är lika fula och äckliga som dom här...

Jag hatar att känna såhär, känslan av att vara bedragen. Känslan av att det finns en annan.
Jag hatar att känna mig sårad utan att veta.
Jag hatar känslan av att må som jag gör nu.
Jag hatar känslan av att det är en otrohet på gång som jag inte kan förhindra, för jag är inte där.
Jag hatar känslan av att vara hjälplös.
Jag hatar känslan som rusar genom kroppen när han inte svarar.
Jag hatar att känna som jag gör, känslan av att inte vara älskad... längre

Idag är ännu en ny dag, en regnig sådan. Varje dag så sitter jag och funderar på vad jag vill jobba som just nu, vad jag inte vill ha för jobb. Men ärligt talat jag vet inte. Jag söker alla jobb jag hittar. Men igår så hittade jag ett jobb som jag mer än gärna skulle vilja ha, att vara barnflicka i England. Det är något som lockar något så extremt! Jag får arbeta utomlands, tjäna bra med pengar varje vecka. Men jag sökte aldrig, jag vill söka, men jag har sådant som hindrar mig från att söka. Det är jobbigt, tänk att få jobba i 1 helt år med det språk jag älskar så mycket. Engelskan har alltid funnits i mitt liv så länge jag kan minnas och att få jobba i ett land där dom pratar det skulle vara underbart. Jag vill söka, men kan inte. Tänk om dom ringer mig en vacker dag och frågar om jag fortfarande är intresserad och att jag kan åka om någon vecka. Vad ska jag säga till honom? Hur ska jag förklara att jag sökt ett jobb i ett annat land? Skulle jag säga nu att jag vill ha det jobbet att det skulle vara en bra upplevelse för mig, skulle han säga det jag fruktar mest att han ska säga. Det som många par inte ens vill höra, men som många får hjärtat krossat ändå.

Att må såhär över att man inte kan göra som man vill i alla lägen är svårt...

Alla blir vi trötta vid någo tillfälle, men hur långt måste man gå för att tillslut däcka? Hur länge måste man hålla kroppen vaken för att sedan inse att man inte orkar mer och kroppen somnar själv? Det är något som jag någon gång skulle vilja testa, köra slut på kroppen helt. Men jag är en sådan person som älskar att sova, blir jag tillräckligt trött så lägger jag mig mer än gärna i sängen och sover ut. Men någon gång måste man ju testa något man inte gjort någon gång.

Sitter här, framför min miniatyrdator som vanligt, kollar på NCIS och halvsover. En dag som den här, med en förkylning påväg så är det nog bäst att jag sover.

Natti :)

Jag vet att det finns många som mig, osäkra på sitt utseende. Det är klart att man blir osäker? Med allt som man nästan får uppkört i ansiktet. Man ska träna mera, vara sund och minska godis och skräpmatsintaget. Man går in i en klädesbutik för att köpa ett par byxor men måste köpa en storlek större än vad man brukar ha för att en del butiker använder sig av ett knep, att man ska känna sig större än vad man är. Men måste man vara anorexiasmal för att passa in?

Jag är vad många kallar för normal. Jag är normal stor, jag har helt enkelt en normal kropp. Men den känns inte normal. Hur ska man kunna känna sig normal i ett samhälle där dom kräver att man ska vara smal och atletisk. Alla kan inte vara size 0 (strl 32), jag blir mer kränkt av det som sänds på tv i dagens läge. Modell program med tjejer som är lång och (vad jag anser) nästan onaturligt smala. Många är smala av en anledning, en del kan helt enkelt inte gå upp i vikt eller så vill dom inte. Men tänk om en kort normal tjej vill få chansen att vara modell, bara få chansen och se om hon är skapt för det, så får hon inte. Antingen är man för stor eller så är man för kort. Jag anser, för att kunna lyckas i livet så ska inte ens storlek spela någon roll.

Oavsett hur man ser ut, så är alla lika mycket värda...

Jag har på senaste tid upptäckt att jag blivit lite av en datanörd. Som ni kan se på min blogg så har jag t.o.m lärt mig att göra om den helt själv! Något som jag inte kunde förut, det är bara för att jag har så himla mycket fritid att slå ihjäl så jag sitter och leker lite med stilmallen. Jag har även installerat The Sims 2 på datorn, vänta... med 3 hela expansions paket(!); Djurliv, Året runt och Fritid! Jag vet hur man laddar ner olika teckensnitt till datorn och hur man installerar dom efter många om och men. Dock skulle jag vilja lära mig att göra ett eget teckensnitt, det skulle vara det ultimata, att skriva med ett typsnitt som bara jag har.

Men men, nu ska jag nog sätta mig ner, redigera till mig en bakgrund att ha här på bloggen, göra en helt ny header och kanske en vacker dag här framöver så är bloggen omgjord till ett snyggare format (igen). Men man ska inte klaga, jag tycker det är kul att experimentera lite :)

Jag kanske spelar lite The Sims innan jag nattar sen :)

Denna film handlar om en kvinna, Josey Aimes, och hur hon får slå sig fram inom ett mansdominerande arbete. Hon sliter för att kunna betala mat till sig själv och hennes två barn, Sammy och Karen. Men det är inte lätt, varje dag är en kamp. Joseys arbetsvänninor kämpar lika hårt som hon, får stå ut med skällsord och överfall. Att vara kvinna i ett arbete där det är 30 gånger så mycet mer män, där dom flesta män anser att kvinnorna har inget där att göra.


Efter att ha fått stått ut med en våldtäkt och överfall så får Josey nog, hon anlitar Billy White, en advokat från New York och tar hela ärendet till domstol. Kvinnorna hon arbetat tillsammans med som fått stått ut med samma saker som hon vågar inte stå på sig, Josey får föra fram hela ärendet själv. I domstolen möts hon av lögner från företagets sida, hennes arbetsväninnor har blivit skrämda till att begå mened. (Baserad på en verklig händelse)


Denna film är otroligt bra, man blir arg, frustrerad och ledsen. Man ser allt från Joseys sida, men kan även förstå dom andra kvinnorna. En film jag starkt rekommenderar.

Att få tag i min karl är inte det lättaste, speciellt inte när det kommer till något viktigt. Han åker iväg med sina kompisar och när man ska nå honom efter ca 6-8 timmar så har han telefonen avstängd, det gör en lite misstänksam. Som t ex varför stänger han av telefonen? Han skyller jämt på att batteriet tar slut. Mitt batteri i min telefon räcker i 4 dagar om jag har tur, annars är 3 dagar gränsen. Jag måste bara påpeka att jag haft min telefon längre än han har haft sin.

Jag vet att han är i Askersund med sin kompis, men vad dom gör där vet jag inte. Jag får aldrig veta vad han gör med sina kompisar. En gång fick jag honom att as garva när han hade varit ute med sin kompis. Jag hade umgåtts med en av mina kompisar och han kommer för att hämta mig, måste påpeka att jag inte ätit på hela dagen och klockan var sent(!), hör från min kompis sambo att dom varit på McDonald's och då säger min karl att det blev bara en hamburgare. Jag stirrar ner honom och han börjar skratta tills han nästan kissar ner sig, så kom det fram, det blev inte en hamburgare... det blev fyra!

Vi kommer hem och jag får äta mackor, jätte romantiskt va?

Men... pojkar kommer alltid att vara pojkar

Som ett tidsfördriv så sitter jag och spelar tv-spel och lyssnar på mina absoluta favoritlåtar. Ganska så soft faktiskt, men jag behöver något mer att göra om dagarna! Jag har t ex sökt 5 jobb idag och jag tycker att det går lite väl fort att söka, man skriver hur gammal man är, hur man är som person och sedan sina kontakt uppgifter. Nästan så man har lust att kopiera och skriva likadant på allihop. Men det ska jag inte...

I alla fall, mitt tv-spelsnördande har gått från Need for Speed Most Wanted till Need for Speed Carbon. Förstår inte att jag ens tycker det är kul med tv-spel men det är på något sätt avslappnande och tiden går fort när man har kul och något att göra. Spelet är enkelt, man gasar och styr, ibland kan det hända att man måste bromsa och vara uppmärksam på vägen också. Men vad ska jag annars göra om dagarna? Kom med förslag?

Idag är det en speciell dag, det är 8 månader sen jag kunde kalla dig för bara min för första gången.

8 månader, tänka sig vad tiden går fort

Vaknade imorse, klar vaken! Roffade åt mig telefonen och slog på den. Mina svordomar kunde säkert höras på flera mils avstånd! Klockan var redan ett och jag (så yr som jag var) trodde att det är söndag idag och var skit nervös. Tänk om jag hade missat mitt viktiga samtal från en jobbintervju jag var på i onsdags eller tänk om han ringer och säger att jag inte fått jobbet? Min morgon var rena paniken. Satt och väntade på ett samtal jag aldrig fick och så tittar min karl på mig och säger "Men lilla gumman, är det inte lördag idag?", sen började han skratta åt mig. Hur arg jag än kunde ha blivit i den situationen över att han, i en hel timma, suttit och tittat på mig när jag våndats över min stora sovmorgon, så vart jag lättade och slappnade av.

Men imorgon får jag veta, har jag jobb eller är jag fortfarande arbetslös? Det kommer vara min stora fråga.

Men oavsett vad som närmar sig så ska jag fortsätta söka jobb tills jag får mitt svar imorgon!

Wish me luck!

När man inte ser ut som alla andra, när man inte har idealutssendet, så kan man känna folks blickar bränna en i nacken. Man kan känna deras dömande ord bränna i ryggraden. Man skäms, önskar att man kunde bli osynlig, smälta in. Man är för tjock, man ser konstig ut, man passar helt enkelt inte in. Jag har aldrig passat in i dagens samhälle, jag har försökt, men jag har aldrig lyckats. När man tittar på mig idag är det många som tittar på mig och skrattar, jag passar inte in i deras ideal. Men varför ska jag? Dagens ideal är att man ska vara anorexia smal. Det är inte alla som kanske klarar av att vara det, men äter man kanske fel sorts mat när man äter ute så kan man nästa höra pratet som viskas 3 bord bort av stans största skvaller tackor. Man kanske hellre väljer att skippa att äta eller tar det minsta.
Ställer sig i kassan på McDonald's och beställer en cola, men inget mer, man skäms.

Jag har varit med om fördomar, kommentarer, saker som helt enkelt gör att man undviker att visa sig ute speciellt ofta. Men jag har straffat min kropp, ganska så mycket. Gjort saker som jag faktiskt ångrar idag, saker som jag inte ens fattar att jag gjorde. Jag försökte passa in i ett ideal som min kropp inte hängde med i, killar jag hittade brydde sig om det yttre och aldrig om mitt inre, hur jag mådde. Jag letade efter just den där personen som kunde titta på mig och se mig för den jag är. Jag är inte den där smala ideal-tjejen. Jag kan erkänna att jag har några extra kilon, kilon som jag försöker bli stolt över. Jag försöker olika saker varje dag för att börja älska min kropp för hur den är och pga mina gener så kan jag inte göra så mycket åt det. Och jag vet att jag driver så många till vansinne när jag säger att jag behöver förlora ett och annat kilo, men ingen vet bakgrunden. Jag ser redigerade bilder varje dag med smala modeller, jag blir som så många andra påprackade ett ideal som inte är bra för kroppen, men så många försöker följa det i alla fall för att slippa dom där orden skrikandes efter en eller få kommentarer överhuvudtaget.

Alla har chansen till kärlek, hur man än ser ut. Kärlek finns till för alla, ska finnas till för alla. Kärlek ska inte anpassas efter ett ideal. Jag är mullig, jag har haft många dåliga killar som bett mig gå ner i vikt eller åtminstonde börja träna. Jag har hittat en som ser mig för den jag är, han försöker få ut mitt komplex ur huvudet, han är en stor hjälp i mitt "tillfrisknande" (som jag kallar det) ifrån det här.

Jag kan känna det pulsera
i takt med mina läppar
i takt med mina rörelser
i takt med mina blickar

Rodnaden smetar av sig
på mina kinder

Det från förr befläckar
det hjärta jag en gång gav dig
när jag tittar på din stängda ögonlock
utan en pulserande rodnad

Dina blickar har glömt minnen
Mina blickar visar en ensamhet
du inte vill se
en ensamhet du glömt hur man botar

Att titta sig i spegeln är nog den största rädslan en tjej med dåligt självförtroende vet. Spegeln är den som förvränger den sanning som andra ser, den förvränger våran syn på kroppen. Tar på sig sina favorit jeans, sin favorit tröja och går förbi en helfigursspegel. Man ser sig själv, känner den där äckliga klumpen i halsen som man aldrig vågar visa någon, den där stora klumpen av osäkerhet som smakar galla. Kommentarer ekar i huvudet. Kommentarer från dåtid och nutid.

Detta har hänt många gånger, jag kollar på tv eller ute på internet och kollar nya kläder jag funderar på att köpa när väl pengarna finns. Men man vill inte riktigt kolla speciellt länge när modellerna som har just det där snygga klädesplagget på sig är smal och attraktiv. Vad gör man? Man skäms över sin kropp, nedvärderar sig själv för det sjuka anorexia alla ser som snyggt och passande, ett skönhetsideal.

Jag kan hålla med om att jag har försökt passa in, gå ner i vikt, börja träna, hålla formen. Men varje gång faller jag tillbaka till det där stora gummiliknande godisträsket. Jag älskar godis, men det har sina nackdelar. Jag går upp i vikt bara av att kolla på en chokladkaka. Jag tillhör en av dom familjerna där fetma tyvärr ligger i generna, jag går alldeles för lätt upp i vikt. Pga mitt godisätande så riskerar jag som många i min familj att få diabetes. Men jag har inget som märks, viktproblem. Jag måste alltid tänka på vad jag äter, får inte äta fel och inte för mycket. Men godiset gör mig tyvärr större.

Varje dag för mig är en kamp, jag vill inte gå upp i vikt. Jag satsar på att gå ner, i alla fall några kilon. Ska försöka slita med mig någon ut på joggingtur någon dag snart.

Som alla kanske vet så är jag en nybliven student, nybliven jobbsökande. Söker jobb som en tok, men jag har sökt alla jobb där dom inte kräver körkort eller erfarenhet. Jag har kollat in alla jobb jag har hittat på platsbanken, jag har varit på två jobbintervjuer. Ena lönade sig inte, andra vet jag inte än.

Men jag tänker inte ge upp, jag fortsätter söka även om jag inte får något svar från min andra jobbintervju. Bara så trist att man måste slita arslet av sig på det sättet för att få ett jobb. Det är ansträngande, jag har ingen erfarenhet av att jobba, men det ska väl inte hindra mig från att få ett jobb i alla fall? Jag ger snart upp ändå, så många jobb jag sökt och ingen som hört av sig, det är inte kul.

Mamma säger alltid "Välkommen in i verkligheten", men det här är inte verkligheten! Vi ligger i en finanskris, det finns knappt några jobb att välja mellan och dom man kan söka är kräsna när det kommer till att anställa nya. Jag tycker att alla borde få samma chans i att få ett jobb, att en erfarenhet inom ett yrke kanske är bra, men bara för att man har en erfarenhet kanske man inte lärt sig något?

Jag ska i alla fall nu gå vidare med mitt jobbsökande, men jag tror nog att ni lyckas bättre än mig på den fronten...

För den där känslan
av hopp, av drömmar
En känsla, fjärilar

Något som fanns
Något som är
Något som borde vara
Något som blir

Ögon, klar blå
Fingrar så små
Kropp så skör

Någon att älska

Jaha, var på Coop och handlade när pengarna kom in på kontot. Köpte det jag skulle ha och drar mitt kort. Och så står det "VISA LEGITIMATION" ... Som vanligt så har jag inte det med mig så jag får dra kortet en gång till, det står samma sak så jag får betala kontant, som pengarna som skulle blivit mina busspengar. Och så igår så var jag på Coop och skulle handla för mina pengar jag vet jag har kvar på kortet. Det går inte, jag går ut, kollar mina kontouppgifter och jag ligger back då coop har dragit avgiften jag betalade kontant 2 GGR! Så nu ska dom försöka åtgärda problemet så mina pengar kommer tillbaka :)

Annars har mitt sommarlov varit händelselöst förutom att jag brutit handleden men det gipset åker av nu på torsdag! YES!